warsaw

- Det är något storslaget över din familjs nervsammanbrott. Det är som ni har slutit ett hemligt avtal sinsemellan om att gå i tusen bitar vid minsta lilla motstånd och lämna landet så fort hjärtat brister. Jag vet inte, men det känns som att ni söker första bästa tillfälle att korsfästa er själva och tävla om vem av er som blöder längst, mest och med störst finess och innerlighet... Jag minns den där gången du ringde mig strax efter midnatt. Du var i upplösningstillstånd, hög på tabletter och sa att om du inte kom iväg till Paris skulle du sluta leva, men att ditt pass hade gått ut och att du nu var dömd att gå under. Minns du det? frågar hon och ser på mig över tekoppar och levande ljus.

Jag nickar tyst och vänder bort blicken.

- Eller den där gången i december när du inte sovit på veckor och sa att du skulle hyra en studio i Buenos Aires där du kunde skriva din roman, lära dig spanska och att spela gitarr. För att inte tala om att du ville bryta ihop ordentligt och förinta dig själv bland människor som varken vet ditt namn eller vad du flyr från. Det är något Bergmanskt över det hela, säger hon och väntar på att jag ska svara.

- Det kan hända, men ibland är det det enda som hjälper. Att få vakna som Lydia den ena dagen, Kitty den andra och Amalia den tredje, men aldrig som Erika. Att låtsas att problem varken klarar av lufttrycksförändringar eller att färdas 460 km/h. Dessutom finns det inget bättre än en stilig sorti. Men minns du varför jag aldrig åkte den gången?

- Det var på grund av den där filmen, eller hur?

- Ja.. Om Richie inte kommit över Margot efter att ha sett de fem världshaven och två polerna så skulle Buenos Aires knappast ha hjälpt mig heller. Jag hade nog snarare blivit olyckligare, eller i alla fall gravt alkoholiserad.

- I slutänden kommer det alltid vara du och Bergman…

- För evigt.