femte etagen


jag går dit i allra största hemlighet och tvekar innan jag knappar in portkoden med mina iskalla fingertoppar. ingen kommer veta var de ska söka min livlösa kropp tänker jag medan jag gömmer visitkortet i vanten. trapphuset är smärtsamt fabulöst, precis som jag hade föreställt mig det, och jag kommer att tänka på albert camus, franska rivieran och bilvrak i lågor. det måste vara de vita liljorna vid hissen som gör det: jag får panik. karaktären mersault kommer till mig och jag slås av meningslösheten i min agenda och kan inte förmå mig att dra igen hissgrinden. jag tänker på det jag lämnade ute på gatan, ser mig själv springandes längs sibyllegatan och förbi östermalmstorg, bort bort bort och aldrig mer tillbaka. jag föreställer mig mig själv ute till sjöss med mobil och pass långt under mig i det djupa blå då en dam med en liten papillon kliver in. hon hälsar diskret och försvinner in i hissen som jag redan övergivit. när ljudet av hissen, klackar och tassar försvunnit tar jag trapporna - skälvandes. jag behöver tid att vända om. för jag måste vända, om jag inte vänder nu kommer det inte finnas något kvar av mig. de sista spillrorna kommer smulas till sand och föras ut till havs. om jag fortsätter är det ute med mig, men jag vänder aldrig. istället pudrar jag mig en sista gång, biter ihop och ringer på dörrklockan.

därinne: ljus och kvinnoröster.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0