warsaw

det var en söndag under ett blåvitt parasoll. jag vaknade på en strand då hösten kom och någon ur mörkret frågade om jag talade franska men jag svarade inte. istället tänkte jag på hur det skulle vara att vakna i ett ashram till ljudet av små små klockor och på känslan av att vara överallt och ingenstans på en och samma gång, allt centrerat till ett enda nu.

det var här någonstans hon bodde; maud, han skriver att hon flyttade in i den charmfulla våningen hösten -56, att hon var en modern, ung kvinna, en sån som klarade sig bra på egen hand, köpte grammofon och en teve till och med. det var där hon tog mot willhelm, det var där han sjönk ihop i hennes knä, sa att han inte hade kommit dit för nyckelns skull, sa att det gällde mer än så. det var här någonstans säger jag och pekar på byggnaderna som tronar mot det tomma grå.

jag ser framför mig hur de står på varsin sida av ett folkfyllt rum, det är fest och han står invid väggen, samtalar förstrött och röker obehindrat medan hon dricker för att glömma sorgerna; alla de där hon samlat på sig sedan oktoberkvällen, den då

hans hår är tillrättalagt koftan avgrundssvart men hon bryr sig inte om det hans leende eller allt det andra som hon försöker glömma. det enda hon vill är att se är honom ursinnig, från vettet, så långt från det sunda förnuftet man kan komma, hon vill framkalla ett raseriutbrott så kraftigt att det övergår i en serie astmaanfall, det är det enda hon begär, sen ska hon aldrig mer yppa ett enda ord, aldrig mer hysa en enda önskan, aldrig mer drömma, aldrig mer sukta eller längta. aldrig. allt skulle vara henne likgiltigt om hon bara kunde

om hon bara kunde nå hans inre, om hon bara fick vidröra hans själ en sista gång. hur kunde egentligen kvitta, bara för att få honom att känna, känna något, vad som helst, allt eller ingenting på en och samma gång tänker hon medan hon ser honom försvinna ut, konturerna otydliga nu. den svarta koftan smälter samman med massan och hon ställer undan glaset, lägger sig ned på golvet, slutar andas och dör

sågverken och bron jag passerade för att träffa dig, hur Zachary Condon sjöng like an ancient day and I'm on trial, let them seize the way, this once was an island och jag sjöng med bara för att få glömma bort att jag med hela min dödlighets kraft körde bil. din röst och hur den plötsligt dog bort någonstans mellan ett övergångsställe och en rondell. irrfärden mellan gårdar och diken innan jag till slut hittade fram. handdukarna ni hade brett ut på stranden och tanten som frågade om inte jag också skulle bada då ni kryssade er väg genom vågor till den kluckande bryggan. himlen som var så blå att jag kunde hålla den i min hand. din solkyssta kropp, fuktig och sval av havet, och hur två dagar kunde kännas som flera år. att du sa att allt verkar så mycket bättre när man tänker tillbaka på det, som om minnet lämnar ett magiskt skimmer över det förgångna, och frågade vad jag skulle välja: att vara här eller tillbaka i san sebastian? och att jag, som inte lät mig bländas, svarade här utan att tveka och genast förstod hur mycket jag

Beirut – The Penalty