xXxxXXxx
han frågade om det var dag eller natt när jag drog gardinerna åt sidan, men det var varken eller och regnet föll precis som föregående dagar och jag tog honom till observatorielunden, så som min mamma brukade ta mig dit. jag berättade om boken jag fick som barn, hur den beskrev solsystemet och tog över mitt liv, att den fick allt att kännas meningslöst eftersom solen ändå skulle expandera, sluka allt och dö. jag berättade för honom om fjällnätterna då jag skruvade mig i sängen med ett tungt tryck över bröstet och såg upp mot det hotfulla tomrummet som vilade kring stjärnorna, nästan som om den sista stunden redan var där.
precis som när jag läser mina favoritdikter av Yeats, svarade han och lät sina loafers söka sig ner bland löven, jag känner mig så förbannat liten och rädd. obetydlig och ett med smärtan. vanligtvis är det bara hon som kan få mig att känna så, du vet, att allt annat saknar betydelse. som om det inte finns något annat. egentligen vet jag ju att det finns så mycket mer, men ibland är det som om min kropp vore programmerad för att glömma. andra dagar tänker jag att det här var det bästa som kunde hända, att jag älskade mer än jag borde ha gjort och lät mina känslor förväxlas med hennes för att jag så gärna ville tro. även om det har gått månader kan jag inte resa tillbaka, det är som det du beskrev, du vet, alla platser som hemsöks av minnen och påminner dig om att er kärlek kanske är som barndomen, något som du aldrig kan återvända till. jag kan inte heller hantera det. jag får också panik och blir livrädd, för det finns inget jag hellre skulle göra än att återvända. jag antar att st petersburg är för mig vad paris är för dig. om inte så kommer jag fortsätta jaga tillflyktsorter tills jag hittar den plats där smärtan inte längre kan komma ikapp.
