warsaw

i fantasin ringer jag matteläraren och säger att nej, jag vill inte vara med om det ska vara på det här sättet. jag vill inte vara nervös. det enda jag vill är att ha facit. jag vill ha enkla svar. jag vill veta hur. jag bryr mig inte om varför. jag hatar avgöranden. jag vill att de ska ligga bakom mig i drivor och att allt ska vara precis som det borde. så som jag vill. bara för att.

i verkligheten är jag och anteckningsblocket oskiljaktiga tills döden/torsdagen skiljer oss åt. ungefär som salvador dalí och gala. men när jag trycker kinden mot ekvationerna finns det varken något drömskt eller innerligt över min blick. den är enbart trött.