GUD #2



det är så jag minns dig; lite skev, utanför alla tänkbara ramar. din stavning fick alltid något att brista inom mig, för att inte tala om tillfällena då du var uppgiven och hatade allt men fortsatte ändå. jag minns hur du berättade om din ilska mot gud, om nu gud finns tillade du, du ville veta varför allt var så svart, du ville veta hur, men ingen visste, ingen som ville dela med sig i alla fall. du var ambivalent, möjligen en aning berusad, kastade om allting och sa att du egentligen inte hade någon anledning att vara förbannad, för gud, han (ja, du sa han) finns ju varken mer eller mindre än någon annan, och du, du var så jävla ensam och sa att om du träffade gud så skulle du skratta honom i ansiktet, bara för att livet är så meningslöst.

jag undrar om du skrattar nu.

Kommentarer
Postat av: Anonym

vad fint du skriver

2010-05-31 @ 23:11:52
URL: http://mapofahead.blogg.se/
Postat av: e

åh, tack!

2010-06-01 @ 19:21:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0