warsaw

Mörkret

Det var mellan ingenting
Och ingenting, någonting och
Någonting. Ett mörker, i ett
Mörker, substantiellt, jag höll på att
Skära mig ut, snitt för snitt, mjukt mörker
I en odefinierad rumslighet. Ett
Mänskligt mörker som andades, skälvde
Av inre känslor. Vad urskiljdes där?
Det minns jag inte. Det kändes som
Ett beslut. Med övertygelse utförde jag
Friläggelsen. Blundande, lyssnade, behövde inte
Blunda, armbågen sjönk in i mörkrets starka
Stoff. Ett öga av mörker pejlade i mörkret.
Sen tänkte jag, under en sekvens av
Vidöppen vakenhet, att det var en
Befrielse, något som inte behövde gottgöras
Eller försvaras. Jag fortsatte att skära mig
Ut, och mörkret gick inte sönder; det
Växte, anpassade sig och ingick inte pakt
Med någon sorgsenhet eller plåga, det försvarade
Sig, något som nästan uppmuntrade mig.
Mörkret var brett och djupt, ändå hängde det
Mellan något och något, inget och inget.
Dess integritet ägde konturer. Det behöll
Sina konturer, avfärdade dem inte, satte sig
Inte till spjärn mot dem. Ett tillfredsställande
Mörker, inte harmlöst med med huvud och
Botten, följande inälvor, susande omlopp
Av mörkt syre. Ett mörkt mörker, som
Saarikoski skriver. Medan jag skär mig ut
Ur det mörknar ljuset, sväljs av
Mörkrets lugna energiska mun. Det var så nära.
När jag tror att jag har skurit mig loss
Lossnar jag inte alls. Jag sitter i mörkrets
Famn och låter mig trofast vaggas, inte ett
Barn precis, men löst från mången börda.
Och bilder växer fram i mörkret.
De är tydliga, som från ett sommarlov.
De finns där, och mörknar.
Handen mörknar, ordet.
Själva drömmen.

- Willy Granqvist