warsaw

Det finns få författare jag beundrar lika mycket som Julio Cortázar. Han har allt. Verkligen ALLT. Författarnas författare, det är så han kallas, utan att någon invänder. För varför skulle man göra det? Dumt nog äger jag inte ett exemplar av Hoppa hage (fråga mig inte varför), men om jag hade haft den hemma hade jag gärna citerat Oliveira när han bråkar med sitt livs kärlek Maga, trollkvinnan, eller när de diskuterar filosofi, jazz och livet med sitt koola Parisgäng, det vill säga innan Maga försvinner och Oliveira beger sig till Latinamerika för att leta reda på henne. En blandning av love hurts, surrealism, ensam-i-världen och dekonstruktion när den är som allra bäst. Läsaren får dessutom välja kronologi och ett av de två sluten själv.

Cortázar skrev inte bara tegelstenar utan även noveller och kortare berättelser. Den där Lucas är så underfundig att jag inte kan låta bli att knappa in de inledande meningarna ur den första delen: Lucas, hans kamp mot hydran. Det här är självuppgörelse på topp:

"Nu när han håller på att bli gammal inser han att det inte är så lätt att dräpa den. Att vara en hydra är lätt men att dräpa den är inte lätt, för även om enda sättet att dräpa den är att hugga av alla huvuden (sju till nio stycken, enligt författare och djurfabelsamlingar värda att konsultera) måste man lämna kvar åtminstone ett, för hydran är ju Lucas själv, och det han vill är att komma bort från hydran men bli kvar i Lucas, att från att ha varit månghövdad bli enhövdad. Jag skulle bra gärna se hur du hade burit dig åt, säger Lucas avundsjukt till Herkules, som aldrig hade sådana problem med hydran utan bara gav den ett snyggt slag med svärdet och sedan lämnade den som en praktfull fontän med blodet sprutande från sju eller nio ställen. Det är en sak att dräpa hydran men en helt annan att vara den där hydran som en gång i tiden var bara Lucas och skulle vilja bli det igen."