warsaw

- Det är något storslaget över din familjs nervsammanbrott. Det är som ni har slutit ett hemligt avtal sinsemellan om att gå i tusen bitar vid minsta lilla motstånd och lämna landet så fort hjärtat brister. Jag vet inte, men det känns som att ni söker första bästa tillfälle att korsfästa er själva och tävla om vem av er som blöder längst, mest och med störst finess och innerlighet... Jag minns den där gången du ringde mig strax efter midnatt. Du var i upplösningstillstånd, hög på tabletter och sa att om du inte kom iväg till Paris skulle du sluta leva, men att ditt pass hade gått ut och att du nu var dömd att gå under. Minns du det? frågar hon och ser på mig över tekoppar och levande ljus.

Jag nickar tyst och vänder bort blicken.

- Eller den där gången i december när du inte sovit på veckor och sa att du skulle hyra en studio i Buenos Aires där du kunde skriva din roman, lära dig spanska och att spela gitarr. För att inte tala om att du ville bryta ihop ordentligt och förinta dig själv bland människor som varken vet ditt namn eller vad du flyr från. Det är något Bergmanskt över det hela, säger hon och väntar på att jag ska svara.

- Det kan hända, men ibland är det det enda som hjälper. Att få vakna som Lydia den ena dagen, Kitty den andra och Amalia den tredje, men aldrig som Erika. Att låtsas att problem varken klarar av lufttrycksförändringar eller att färdas 460 km/h. Dessutom finns det inget bättre än en stilig sorti. Men minns du varför jag aldrig åkte den gången?

- Det var på grund av den där filmen, eller hur?

- Ja.. Om Richie inte kommit över Margot efter att ha sett de fem världshaven och två polerna så skulle Buenos Aires knappast ha hjälpt mig heller. Jag hade nog snarare blivit olyckligare, eller i alla fall gravt alkoholiserad.

- I slutänden kommer det alltid vara du och Bergman…

- För evigt.

mina händer skälver fortfarande av kylan. stockholm är en stor och bländande vacker isvak. snön faller som dun och i ett av fönstren längs birger jarlsgatan värmer sig en gråspräcklig katt vid en intetsägande designerlampa. någon annan hade kanske beskrivit nattens scenografi som något hämtat ur en julkalender, men inte jag och jag misstar mig inte. inte en själ syns till ute när jag skyndar genom sibirien, inte en enda skuggfigur, och det är inte förrän vid den gamla banhallen som tystnaden bryts av ett uråldrigt vrålande. maskinskrin fyller luften och det svaga gula skenet från gatubelysningen penetreras av saftblandare och strålkastare. huggtänder trycks ner mot asfalten och konfrontationen ekar mellan de likriktade byggnaderna i sand- och äggskalsnyanser. det vilar något dystopiskt över det hela och jag får känslan av att befinna mig mitt i andehämtningen mellan två stora slag.  ett slags världarnas krig. inte en endaste del av mig vill dröja kvar vid oljudet och jag skyndar vidare längs Tegnérgatan, tar till vänster på Drottninggatan och ser att det lyser i ett av Strindbergs fönster. på något sätt känns det tröstande. som att Strindberg och jag är de enda som är vakna bortsett från kommunens stridsfordon och att han på något konstigt vis förstår mig. han av alla.

hennes page var brinnande orange och hon såg ut att vara allt mellan fjorton och sextiofem. allt annat föll ut i periferin då hon rättade till sina svarta bågar och började mässa. sa att hon ville ge minnen för livet. lämna avtryck och röra vid medvetanden. att hon för en gångs skull ville göra något bestående. rubba maktstrukturer och slita sig loss. hon ville väcka ungdomen inom sig igen. sa att hon skulle göra det för kommande generationers skull. från och med den kvällen skulle allt förändras. här och nu sa hon och fick mig att förstå vidden av hur vackert livet är. människan måste verkligen förgöras för att kunna födas på nytt.