warsaw

”Nu går han alltså från mig, han har bråttom. Han verkade inte ha bråttom, som jag redan sagt flanerade han, men efter tre minuters samtal med mig har han bråttom, han måste skynda sig. Jag tror honom. Och jag är åter – nej, inte ensam, det är inte mitt gebit, men, hur ska jag säga, jag vet inte, återlämnad åt mig själv, nej, jag har aldrig lämnat mig, fri, ja, just det, jag vet inte vad det betyder men det är det ord jag har hört att man använder, fri att göra vad, att göra ingenting, att veta, med vad, att känna till samvetets lagar kanske, mitt samvetes lagar, att vattnet stiger allteftersom man sjunker ner i det till exempel, och att det är bättre eller åtminstone lika bra att utplåna texterna som att svärta ner marginalerna, att proppa dem så fulla att allt blir vitt och slätt och bluffen visar sitt rätta ansikte, en ända utan öppning, ett nonsens.”