warsaw

hon kastar ett kom och möt mig om du inte är allt för upptagen eller berusad. jag; som redan släpat mig både ur sängen och ut, ber henne att ansluta sig till vår sömndruckna brunchskara. när vi är ensamma frågar hon om amputationen. skulle jag? hon påminner mig om buskiga ansikten, bokhyllor som plöjda åkrar och hur vi brukade stå över allt det där. hon påminner mig om mig själv och säger att vi har glömt det absolut viktigaste. jag håller med; vi hade glömt allt. några yviga handgester och tankar senare och vi lovar varandra att det är sista gången. absolut sista. vi ska aldrig mer glömma. aldrig någonsin.

jag ber henne kontrollera mina läppar innan vi går. inga spår. inte någonstans.