warsaw

Nu vet jag inte längre hur många gånger jag gått hem från X med näsblod, spräckt läpp och spottloskor på kläderna. Det går inte längre att tvätta bort. Det sitter kvar i kläderna, för att inte tala om känslan som hänger kvar veckovis, men som oftast hinner avlösas av en annan; starkare. Idag kände jag golvet försvinna under mig i garderoben efter att ha fått i mig för mycket kemiska substanser. Det har aldrig dunkat så mycket i mina ögon. Rödsprängda är de också. Röda som strimman nedanför näsan, sprickan i läppen och mina färska blåmärken på armlederna. Jag känner mig som en rockstjärna för första gången sedan lågstadiet.