om Lilla E
vi blåser förbi höga kusten i 140. när hon skriker skriker jag ännu högre och höjer musiken. vi låter vinden riva i oss med sin samlade brutalitet medan de norrländska nostalgifordonen blixtrar förbi oss i motsatt riktning. hon säger att hon ska visa mig vad en flygande omkörning egentligen innebär och skrattar, accelererar.
på radion spelar de johnossi's what's the point när hon gör den första tvärniten framför poliskontrollen. livet känns ironiskt när vi passerar med hjärtat i halsgropen, polisen blänger surt och låter mätinstrumentet sloka. hon är hysterisk nu. E4:an är INTE autobahn, E4:an är INTE autobahn, upprepar hon som ett tyst mantra och jag ser hur hennes knogar vitnar i greppet kring ratten.
vi passerar små vemodiga självmordssamhällen. alla ortnamn tycks börja eller sluta med utan, över eller ånger och på gårdarna står sköra veteranbilar parkerade. det är något dystert men samtidigt oerhört vackert över det hela säger jag när vi kör förbi infarten till Utansjö. lite som Sovjet. hon himlar med ögonen och säger att den enda anledningen till att jag säger så är för att vi är på genomresa. hade du bott där hade du inte gjort annat än att längta till Stockholm, London eller Paris! du vet att jag har rätt!
Lilla E är alltid brutalt ärlig.
(nästan)
när telefonen ringer för fjärde gången ber hon mig att vara knäpptyst och sänker musiken. hej, hur.. nej, jag har haft telefonen på ljudlöst.. jag är snart på flygplatsen... M ringde och bad mig att hämta... jag hade helt glömt bort att det var idag, men jag hör av mig när jag är i stan igen... kanske kring nio? jag vet inte, sent... det kan inte hjälpas. vi hörs.. ja, hej.
- har du inte berättat för henne? frågar jag när hon lagt på.
- nej, varför skulle jag göra det? det blir bara jobbigt.
- jag vet, men du kan ju inte vara ute på flygplatsen hur ofta som helst.
- nej, men mer än hälften av gångerna är det ju sant. det räcker att vi vet.
- när skulle du ha varit där?
- för tre timmar sedan...