Renässans
De senaste månaderna har jag känt mig som Marina Lee. Spillt ett När jag ändå sålt min själ till nazisterna, varför inte gå hela vägen? och kastat obekymrade miner kring mig som konfetti. Jag stal stridsplanerna, infiltrerade brittiska expeditionsstyrkan och bidrog till Norges fall. Jag lät nazisterna inta Narvik med glädje, höjde aldrig ögonbrynen då tyskarna invaderade Normandie och tvekade inte inför att inleda en vänskap med Josef Stalin och flera höjdare inom KGB. Jag tvekade aldrig inför någonting. Inte förrän nu.
När jag vaknade i morse insåg jag hur mycket jag saknat St Petersburg, balletten, tesalongerna och doften av rökelse i kyrkan. Jag saknade allt som varit mitt. Framförallt saknade jag det som varit jag och allt som jag hållit kärt men amputerat eftersom det gjort för ont. Jag var rädd och ville förstöra allt för att inte ha något kvar att förlora. Var och varenda övertygelse skulle antingen omprövas eller dö och jag trasade sönder dem alla, men en enda idé lämnade jag orörd; den om kärleken som något rent och skört. Den undkom mitt ursinne. Utan den skulle inget skilja mig från Marina eller de andra.
Det är ett nytt år och jag har förlåtit bolsjevikerna. Mina löften upptar fjorton hektar men jag har bara en enda önskan.
