xXxXxx
klockan är strax efter tre och jag tänker på patti och rob, det godas idé och resten av världen. framförallt tänker jag på något slags livets kretslopp, att jag kallade dig för abiku när du inte hörde och på morfars dödsrosslingar. ibland kan jag inte sluta tänka på bröderna leo och henry morgan. de hemsöker mig. främst leo. jag gillar hur han försvinner. det är de som försvinner som lämnar spår, som tea som skickade avskedsbrev till samtliga vänner, meddelade att hon numer bor på annan adress i en annan del av landet och att hon inte önskade någon vidare kontakt. farmor minns vartenda ord, trots att brevet sedan länge gulnat och gått förlorat, kanske minns hon på grund av de obesvarade frågorna, skuldkänslorna och smärtan tea lämnade efter sig, kanske har det med någon slags ilska att göra, om man nu någonsin kan hysa ilska mot någon man håller av, jag tror inte det, besvikelse däremot, och förtvivlan. jag tror det är besvikelsen som gjort att tea etsat sig fast.
det är något visst med det; försvinnanden.
