warsaw

jag hörde ett ljud. när jag tittade upp såg jag en skugga, och så blev skuggan en pojke. när han log fylldes världen av vilda blomster och örter. han skrev sitt namn på en klippa och när dagen för det stora politiska mötet kom försvann han i någon slags explosion och mörkret som omringade mig fylldes av röster.

jag grät floder på hans begravning. den vita kistan var omgärdad av nejlikor och en äldre herre höll ett tal om svarta tigrar. jag ville avbryta honom, drömma fram slätter, skogar, stigar, spår i snön och öppna vidsträckta landskap, vad som helst som kunde få honom att tystna, jag ville drömma fram världen på nytt, men jag förmådde det inte och han fortsatte, gjorde döden definitiv. pojkens familj grät på första raden och deras sorgsenhet fick kommande nätter att skälva. jag gick fram till den vita kistan för att säga hejdå, men det gick inte. jag kunde inte. istället försjönk jag i gråt och skämdes över mina ords otillräcklighet.

någonstans hördes ljud från små speldosor och jag stod i en synagoga med en rabbi. du måste hjälpa mig sa jag. jag är beredd att göra vad som helst. v a d  s o m  h e l s t. finns det något sätt att ta sig över till andra sidan? jag vet redan ett sätt men jag måste återvända. jag måste komma tillbaka hit. det är någon jag måste prata med på andra sidan. jag måste säga något jag aldrig sa för att inte gå under. du vill väll inte att jag ska gå under rabbi ? han såg på mig och teg. pelarna växte till skuggor och jag sögs ner bland mänskliga möten. en lång rad nej och det är omöjligt. till sist hamnade jag i ett rum med svartmålade korgstolar och barns sjungande röster. ett ljus släcktes och jag såg ingenting. allt blev svart och jag förstod att jag inte skulle få något svar här. det fanns inget att hämta. jag rörde mig genom mörkret. bort från det håll jag trodde mig ha kommit. en kvinnostämma ekade i mörkret och jag försökte finna källan. hon blev till ljuset och jag följde henne till ett tempel. mina skor försvann och jag stod barfota, väntandes på svar. hon spände sin mörka visa blick i mig och jag förstod att det är nu det sker. hon sträckte sig efter mina händer och sköt in mig i en ny dimension.

jag vadade bland själar, sökte efter pojken. hon ledde mig genom dimmorna. förbi vattenfallen och mörkret. jag var rädd och höll händerna för ögonen, endast hennes lugnande ord kunde stötvis skingra mina fingrar och blixtarna föll mot jorden som pilar. de var tusentals. vi kom ut till havet. det doftade höst men det var lika vackert som jag mindes det. jag plockade upp en vit sten från stranden och förde den till min kind. den var lika len som pojkens hud och en diamant trängde fram mellan mina ögonfransar. när jag såg upp var hon borta. i min förtvivlan vadade jag ut i vattnet, tyngde mina kläder med sorg och hade inga planer på att återvända då din röst överröstade vågorna. du stod på stranden med dina glittrande fräknar och kisande ögon, precis som jag mindes dig.