Åh Rut

 

 

Men min kärlek är min, och aldrig ska du hålla den i din hand och betrakta den. Gäckad av mina drömmar ska din styrka brusa genom mina rum, och ditt leende ska vistas osynligt i avlägsna trakter. Dömd att söka värme och älska köld ska jag dyrkande uthärda din frihet och intet ska beröva mig din utgång och din ingång: besvärjelse av obekanta land.

Och därför att min stolthet bara består i att jag är mig själv, ska du tro att jag är en annan.

 

Därför att min underkastelse bara gäller mina egna lagar, ska du förföra mig utan att veta om det. Lämna mig med ögonblicket åt mina vikande gränser. Ännu värdigare bruset av din frihet när du försvunnit och kommer emot mig från alla håll, evigt vandrande utan att nalkas. Dina ögon som inte kan fråga. Innan doften av din säd förflyktigas ur mitt sköte, ska ditt ansikte ha förvandlats till min dröm av sten.

Och därför att jag öppnar mig som ett hav, ska du tro att jag glider undan.

 

Långt borta stinget av dina ögon alstrande nytt liv. (Och därför att jag inte ställer några villkor, kan du inte skada mig!)

 

Men din närvaro slungar oss i kaos, och vi förtär varandras viskningar och blir ett bål av ropande mörker. Utanför väntar våra gestalter, tigande, med öppna ögon, hukande till språng för att fly varandra.

Och därför att du möter mig i en annan värld, blir du mig ingenting skyldig.

 

Men därför att du flyr, kan du återvända, och därför att jag förnekar varje förnedring, ska du inte finna bottnen i mina ögon. Och mina ögonlock ska slutas över din längtan som blir dig främmande: förvisad ur ditt land. Myterna ska jag fängsla med mina danser, så att du slipper orörd ur deras famntag. Och för att inte mista dig ska jag varje ögonblick offra dig.

Och därför att du inte kan rycka vingarna av mig, ska du tro att jag är en fjäril.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0