warsaw

varje gång jag måste göra något riktigt tråkigt kommer jag med dåliga undanflykter. som nu då jag verkligen borde plöja utdrag ur Marcuse's "Eros och civilisationen" är det en del av mig som menar att det är viktigare att sortera bort musik jag växt ifrån på min ipod. för hur ska jag annars kunna koncentera mig på filosofin? att ipodbatteriet varit dött i flera veckor är sekundärt. musikbiblioteket kommer helt enkelt inte överleva natten i oförändrat skick, förklarar en tvivelaktig del av mig själv. det är inget litet projekt, för jag menar, vad ska jag göra med musik som jag i dagsläget får migrän av men som jag av nostalgiska skäl inte riktigt förmår mig att slänga? min ipod behöver en renässans, men är jag egentligen redo för det? jag gillar minnesbilderna som dyker upp av knastrig NDW och förflyttar mig till förfallna industriområden, svartklubbar och nätter på drift men samtidigt avskyr jag det. en del av mig säger åt min gymnasiepersonlighet att den var störd som lyssnade på oljud och drällde med drägg medan den obehindrat replikerar att jag blivit svennefierad av det svenska småstadslivet och borde veta bättre än så, "va mä eller va reaktionär". egentligen är det inte marcuse's fel att jag saknar fokus och hellre gör meningslösa saker. det är mitt eget fel. hela det här blogginlägget vittnar tråkigt nog om bristande karaktär.

så miserabelt.