dagböcker




tiden tycks stå stilla, om inte annat har den lämnat mig bakom sig, jag är fast på samma ställe men på annan ort. tematiken är densamma. skrivkrampen är densamma. språket påminner om mitt. hoppet om att skriva Det lever kvar.


18 May 09, 22:49

ändlösa nätter på ett överbelamrat golv där inget tycks ha sin plats. katter som kommer och går. målningarna du aldrig slutför. vykorten jag skickat till dig; uppradade i fönsterbläcket. hur allt flyter samman till tomma dekorer.



18 May 09, 22:51

ser din siluett i motljuset som tränger sig in från den franska balkongen. hur ditt ansikte deformeras av ett leende och du säger något jag inte begriper.

jag kommer aldrig kunna skriva igen.



18 May 09, 23:15

ibland sipprar orden fram medan jag andra gånger knappt kan stava mitt eget namn utan att behöva kontrollera stavningen minst två gånger innan jag kan fortsätta. för att inte tala om de gånger jag tvivlar på laddning, komposition eller huruvida jag upprepat ett vokalljud allt för många gånger. alla tröttsamma försök att försöka bemästra ett språk som ständigt sipprar mellan fingrarna. ett språk som aldrig ger sig utan strid och som aldrig riktigt låter sig förslavas av mig. jag slås ofta av hur lätt konstantins fingrar smeker pianots tangenter medan jag fumlar med formuleringar och de svarta fälten i min anteckningsbok växer sig större. jag saknar det okonstlade och enkla. då lite är mer och då jag kan lämna ett stycke och påbörja ett nytt.

jag vill återigen känna karaktärerna gro och hur de förlöses i bläckansamlingarna.



18 May 09, 23:17

nu har jag fått nog, hejdå på riktigt


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0