warsaw

det var sommar och jag låg utsträckt i gräset då du plötsligt skymde solen. jag kisade mot dig medan jag drog efter andan och tog av mig hörlurarna för att höra vad du sa. du sa att du hade sett mig från uteserveringen bredvid och att du ville veta mitt namn. så vi presenterade oss för varandra och jag låtsades som om jag aldrig hade hört ditt namn förut, som om du var lika mycket främling för mig som jag för dig, som om jag aldrig hade dragit mina fingrar genom ditt hår i ett publikhav, som om jag aldrig hade lyssnat på dina sånger på repeat. framförallt sa jag inget om att vi hade bott i berlin samtidigt. jag låtsades som ingenting och du lade dig bredvid mig i gräset, berättade om din familj, vännerna och platserna du älskade och frågade mig om boken som stack upp ur min väska.

- Kommer den sluta lyckligt? frågade du, varpå jag skakade på huvudet och såg på dig med en allvarlig blick.

- Den måste sluta olyckligt, svarade jag, huvudpersonen har visat alla tecken på att vara en undergångare.

- Jag gissar att han är konstnär? skrattade du och satte dig upp i gräset och bad mig att följa med. Det var något du ville visa mig.