jag minns #23

 

 

jag minns hur jag ringde dig, det var en fredag, du var på väg hem och satt på en skakig buss och jag låg utsträckt på min säng och saknade dig så oerhört att jag knappt kunde andas. det var så mycket jag ville säga dig, men du var disträ, sa att du var trött och frågade om det var något särskilt jag ville. jag tvekade, det var ju så mycket och jag visste inte var jag skulle börja. jag berättade att jag saknade dig och du frågade varför, sa att det inte var länge sedan vi hade talats vid, men jag insisterade, sa att det kändes som evigheter, men det spelade ingen roll för du hade redan bestämt dig. det var då jag förstod att det jag egentligen ringde för att berätta för dig inte spelade någon roll, för du skulle knappt ha märkt att jag i ren desperation lämnat stockholm för paris bara för att inte gå sönder. jag bestämde mig för att inget säga, låta tisdagen komma som alla andra dagar och skriva ett avskedsbrev när jag väl lämnat allt, men mitt pass hade precis gått ut och jag blev kvar, utan att du någonsin fick veta.

 

det var så mycket jag aldrig berättade.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

om det inte hade varit för att jag var en feg lort så skulle det här ha varit jag minns #17 eller kanske #18. jag vet inte vad jag väntat på. distans kanske?

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0