warsaw

Vi är vakna in på småtimmarna, dricker te och kollar på Aljazeera. Bilder från Tibet och Syrien flackar förbi medan S. berättar om hur hans flickvän knäckte näsbenet på sin fd. mans nya bimbotjej i en hiss i centrala St Petersburg och hur hennes lägenhet sedan stormades av den fd. mannen och män beväpnade med kalashnikovs. Han beskriver den yviga diskussionen han fått återberättad för sig, hur hon till sist lyckades snacka sig ut situationen och hur stolt hennes farbror, den fd. KGB-översten, blev när han fick höra om bimbons krossade näsben och sjukhusvistelse. Man måste sätta familjeäran främst, menade han och tycktes för en stund glömma bort sina skandalösa kärleksaffärer som skakat både familjen och partiet. Fler bilder flimrar förbi. En ung maoist intervjuas. Bombdåd - Israel - offret identifierat: brittisk kvinna. Bilar dånar förbi i bakgrunden och en skäggig skådespelare förklarar revolutionen men jag förlorar intresset när S. sträcker sig efter tekoppen och börjar tala om Bolaño, 2666, underjordiska författare och drogkarteller.

Han fick mig osökt att tänka på Mexico och meskalin, men mest av allt försökte jag fortfarande föreställa mig hur någon, så djupt försjunken i österländsk filosofi och meditation som N., kan brusa upp till den grad att hon klipper till en bimbo i en hiss. Jag kunde inte bestämma mig för om det var en svaghet eller en styrka hos henne, men till sist beslutade jag mig för att det måste vara en styrka. Jag tänkte att hon i alla fall hade vågat känna något annat än likgiltighet och på hur många andra professorer som förmodligen skulle må bra av att ge någon stryk (eller att vakna upp blodig på sjukhuset). Sedan tänkte jag på katolska kyrkan - och meskalin, igen.

(Jag undrar vad han tänkte på.)