Jag minns #21


veckan som vampyr. jag minns hur vi klev in och ut ur taxibilar och hur han övertalade chaufförerna att köra ikapp med våra vänner. jag minns hur gatubelysningen gnistrade förbi i mörkret och hur de kastade grimaser och skrattande hyttade med cavaflaskorna genom fönstren när vi svischade förbi. jag minns revolutionären från Åhus som svor på att aldrig återvända till Sverige och Stockholmskrögaren som försökte förklara för oss hur det känns att få ett brev på posten som får en att förstå att man förlorat allt - verkligen allt.

 

jag minns hur telefonen ringde och han sa att hans man var på väg, men att han alltid brukade vara sen (precis som i en velvet underground sång). jag minns pocketupplagan av the great mr gatsby, kreditkorten och hur de fick något frånvarande i blicken. jag minns jimi hendrix på väggen och revolutionärens målningar. jag minns det trasiga fönstret ovanför krögarens säng som A. hade slagit sönder en vecka tidigare i ren frustration efter att ha blivit nekad inträde på grund av sina jeans. det är därför det drar lite kallt förklarade han och erbjöd mig en filt.

 

jag minns hans prat om färger och hur vi dansade en meter ovanför alla andra tills morgonen grydde. jag minns allt han berättade för oss om kärleken och att jag tänkte äntligen någon som har förstått! innan han försvann ner i kaninhålet. jag minns hur han kom hem på kvällen dagen efter; febrig och förbryllad, och förklarade att han drivit runt i stan utan telefon och letat efter oss hela förmiddagen. han svor, sa att han hade varit orolig och undrade vart vi hade försvunnit, sa att alla letade.


det var inte vi som försvann, svarade jag, det var du.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0