En kärlekshistoria
Jag vet inte var jag ska börja.
Det var en lördag och jag släpade mina väskor mellan stadsdelar, förbi rödljus och bort från Kungsholmen. En tjej med ögon kisande bakom lösögonfransar och glitter frågade mig vart jag skulle och jag nickade i riktning mot Östermalm, förklarade att jag befann mig mellan ställen och skulle checka in. Hon förstod, sa att Stockholm är ett freak som egentligen förtjänar att dö, men som man inte kan låta bli att älska ändå.
Jag visste precis vad hon menade.
Stockholm är en riktigt olycklig kärlekshistoria, som en ovarsam älskare som får mig att älska kylan och fylla igen luckor med fantasier. En kärlekshistoria som får mig att känna, om än inte lycka, så något så starkt att jag skulle göra vad som helst för att hålla den kvar om jag bara skulle våga. En kärlek jag skiljs från efter att mina naglar lämnat djupa sår efter sig.
En timme senare och allt var tillbaka. Jag befann mig under lager av dun i ett vitmålat rum; sentimental och bräcklig. Endast floristen kunde förmå mig att gå ut i eftermiddagsdimman och idka överlevnad längs Stockholms gator. När jag minst anade det kom försoningen: en svartklädd skara, vita rosor, begravningsljus, en källarvåning, obegränsade mängder champagne, våldsam musik och hundra tusen kronor i en gammal plastpåse. Återigen förlät jag allt, för Stockholm var precis som när vi först träffades.. lite för bra för att vara sann.
