Om att kyssa Rilkes hjärta

 

 

Marina Tsvetajeva till Rainer Maria Rilke

 

St. Gilles-sur-Vie, den 2 augusti 1926

 

Rainer, Ditt brev fick jag på min namnsdag den 17/30 juli, ty ett helgon har även jag, trots att jag känner mig som förstfödd till mitt namn, liksom Dig till förstfödd för Ditt. Det helgon som hette Rainer hette säkert något annat. Du är Rainer.

Alltså på min namnsdag den vackraste gåvan - Ditt brev. Helt oväntat, liksom var gång, jag kommer aldrig att vänja mig vid Dig (liksom vid mig!), inte ens vid förvåningen, inte ens vid de egna tankarna om Dig. Du är vad jag skall drömma i natt, vad som i natt skall drömma mig. (Drömma eller drömmas?) Ett okänt jag i en främmande dröm. Jag väntar Dig aldrig, jag igenkänner dig alltid.

När någon drömmer oss tillsammans - då träffas vi.

Rainer, jag vill till dig också för mitt nya jag, det som bara kan uppstå med Dig, i Dig. Och sedan, Rainer ("Rainer" - brevets ledmotiv) - var inte ond på mig, jag är ju det, jag vill sova med Dig - somna in och sova. Det ljuva folkordet, så djupt, så sant, så otvetydigt, så exakt det är vad det säger. Helt enkelt - sova. Och ingenting mer. Nej, dessutom: bädda in huvudet i Din vänstra axel, armen om Din högra - och ingenting mer. Nej, dessutom: och ända in i djupaste sömn veta att det är Du. Och dessutom: hur Ditt hjärta klingar. Och - kyssa hjärtat. […] Om du tog till Dig mig, skulle Du ta till Dig - les plus déserts lieux. Allt som aldrig sover vill sova ut i Dina armar. Till långt in i själen (strupen) - så vore kyssen. (Inte eldstorm: avgrund.)

 

Je ne plaide pas ma cause, je plaide la cause du plus absolu des baisers.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0