XXxxxXXXXXxx

 

jag ser framför mig hur de står på varsin sida av ett folkfyllt rum, det är fest och han står invid väggen, samtalar förstrött och röker obehindrat medan hon dricker för att glömma sorgerna; alla de där hon samlat på sig sedan oktoberkvällen, den då

 

hans hår är tillrättalagt koftan avgrundssvart men hon bryr sig inte om det hans leende eller allt det andra som hon försöker glömma. det enda hon vill är att se är honom ursinnig, från vettet, så långt från det sunda förnuftet man kan komma, hon vill framkalla ett raseriutbrott så kraftigt att det övergår i en serie astmaanfall, det är det enda hon begär, sen ska hon aldrig mer yppa ett enda ord, aldrig mer hysa en enda önskan, aldrig mer drömma, aldrig mer sukta eller längta. aldrig. allt skulle vara henne likgiltigt om hon bara kunde

 

om hon bara kunde nå hans inre, om hon bara fick vidröra hans själ en sista gång. hur kunde egentligen kvitta, bara för att få honom att känna, känna något, vad som helst, allt eller ingenting på en och samma gång tänker hon medan hon ser honom försvinna ut, konturerna otydliga nu. den svarta koftan smälter samman med massan och hon ställer undan glaset, lägger sig ned på golvet, slutar andas och dör

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0