ett trasigt hjärta, en ung kind mot ett skäggigt bröst och hundra år av ensamhet


varför halsar jag som charles bukowski när jag egentligen vill skriva dagbok på latin som henry? varför känner jag till månlandningen när jag egentligen vill behärska sanskrit och koptiska? när blev jag amy; rökandes under köksfläkten med ansiktet uppsvällt av sömntabletter, självförbrännande som françoise och på drift som jack? är jag på väg att bli hon som spiller sommarförälskelser så fort hon blivit svamlig av rödvin och låter resten av livet falla i obetydlighet? ska jag verkligen bli hon som vill lägga sig ner för att aldrig mer resa sig upp igen?

bakbundna går vi under.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0