--------------

 






Spenderar den första natten på länge i Hjalmar Söderbergs sällskap. Inte sedan Berlin. Inte sedan den där regniga natten då min nyblivna hatkärlek spelade Chet Baker med öppet fönster, och jag, våningen nedanför, stretade med en knölig tysk översättning av Doktor Glas uppkrupen i fönstret i den (bortsett från mig) tomma våningen. Inte sedan dess, då jag trodde mig ha förstått något om mig själv, kanske till och med om livet; inte sedan dess hade jag närmat mig Hjalmar på nytt. I natt vågar jag till och med kombinera; Chet och Hjalmar, natt och fruset regn, en tom våning och ögon som stundtals trevar längs nattliga gatuglorior. Tid är den överlägset bästa medicinen.  


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0