warsaw

det regnade obarmhärtigt. hon var försenad, mötte mig med skinksmörgåsar i folie och ett nervöst skratt. för visst tycker du om? frågade hon. så hyggligt av dig replikerade jag och kände hur jag sålde min själ. vi passerade portar, innergårdar och klättrade upp för allt det gröna till tredje etagen. det var där någonstans, mellan ett och två, som jag förstod att jag måste sluta tänka på solsystemet. oändligheten. jag måste skaka av mig evigheten och känna allt på nära håll. det är livet som är det viktiga, inte dess konsekvenser, tänkte jag och missade något hon sa om teven.