vagant
hans öron ringer precis som mina av det talades åtminstone inte franska då han kastar sig från rum till rum, bort från andedräkter kantade av födelsedagsvin och vackra ord, bort från varma kroppar och närmare en italiensk familj på gränsen till sammanbrott. han slänger kappan över armen, virar halsduken nonchalant kring halsen och bryr sig föga om att slaskepsen hänger på sned då han skyndar över gatan, kastar ett leende och höjer en kort tröjärm och en tillhörande hand till avsked.
kvar står jag, i skenet från fönstret som skiljer rösterna från oss, och tänker att han måste ana att i just det ögonblicket är livet självt poesi.
Kommentarer
Postat av: s
konstaterar at du fortfarande skriver som en gudinna. ar den forsta, eller atminstone en av de forsta att uppmuntra dig till en skapandets var! xoxo
Postat av: e.
åh, tack s! för tillfället lämnar jag våren som ett öppet sår och grötar ner mig i uppsatsen istället. det är först nu litteraturvetenskapen känns brännande intressant. vet inte om jag uttryckte mig klumpigt tidigare idag via sms :/ jag (som om någon är skadad av systrarna brontë och jane austen) tycker det hör till att gå ner sig totalt och gråta sig till sömns i flera veckor om det är på riktigt, så mitt nyktra svar var ungefär det jag brukar behöva höra, men som jag aldrig brukar lyssna på. jag mailar dig senare under natten. xoxo
Trackback
