warsaw

första gången jag träffade honom. det var en dimmig fredag på tunnelbanan, jag var klädd i svart och han var våt av regnet. han frågade retsamt om jag var lika mycket hipster som jag såg ut att vara eller värre. definitivt värre svarade jag och skrattade. vi bytte miljö, drack hans favoritvin, pratade om edward hopper och poesi. han visade mig sina favoritmålningar och sa att han ville veta vad jag såg i dem. han ville veta allt.

form eller innehåll? frågade han och gav mig en allvarlig blick. du måste välja! och jag kunde omöjligen slingra mig ur hans grepp. form. författare är som främmande land och jag älskar dem! han log bekymmersamt och sa att han aldrig skulle kunna älska en författare. jag har älskat två, berättade jag, en som aldrig skrivit och en annan som skrev oupphörligt men som aldrig lät mig läsa någonting.

jag minns vår enda fredag. det är underligt ändå. det var inte länge sedan vi tog nattliga promenader längs kajen, pratade litteratur till förbannelse och sörjde förgängligheten. framförallt var jag glad över att han inte tycktes förvänta sig något av mig. att jag bara kunde vara och obekymrat prata om allt som varit klinkandes med fingerspetsarna mot bordsskivan i takt med musiken trots att jag oupphörligen föll från fjärde våningen. en tvingad kyss och ett kärleksbrev senare och han hade förstört allt.

nu hatar han mig.