warsaw

Oavsett vilken arbetsplats jag ska förflytta mig till så måste jag alltid ta mig genom en skog, över ett berg eller en bäck, jaga en buss som antingen kommer tio minuter för tidigt eller försent eller halka ner för en lerig bergsstig. Ofta sker detta efter skymningen. Vanligtvis i regnet. Några undantag dokumenterade med mobilkamera då jag gett upp hoppet om att hinna springa till bussen. Notera ödsligheten.












Jag bor bortanför sjön som blänker. Tänk dig att du befinner dig en bra bit upp på Nattlandsfjället. Klockan är halv elva. Du har en krokig väg att gå för att komma ner. Räkna med tjugo minuter om du inte orkar springa. Bussen har gått. Regnet har lyckligtvis avtagit under kvällen. Men det är kallt och du hann aldrig packa ner koftan. Du vet att det inte finns en chans att du kommer hinna hem före halv tolv. Dina kollektivkamrater slöglor förmodligen på någon film i denna stund. När du kommer hem till våningen sover de förmodligen. Du kommer tveka kring huruvida du kan ta en dusch utan att väcka dem. Men du måste för att inte behöva stiga upp kvart över fem kommande morgon.

Hur hittar du motivationen?