warsaw

Crispin Glover är förmodligen en av de skönaste människorna som korsat mitt liv än så länge. Utan någon som helst kännedom om hans böcker drabbades jag minst sagt under recitationen. Dels av drivet i språket och hur han med hjälp av sin handstil bär upp sitt berättande. För att inte tala om hur han använder hela sitt väsen under uppläsningen och blir ett med texten. Bitvis sinnessjuk, stundtals briljant.

Jag mådde ganska dåligt under visningen av filmen "It's Fine! EVERYTHING IS FINE", men det var ingenting emot hur jag skulle må i slutet. Det hela lättade då sammanhanget föll på plats. För att fatta mig kort. Steven C. Stewart, filmens manusförfattare och huvudrolls innehavare, är en gammal man med grav celebral pares. Manuset, som han skrev efter att ha fått lämna sjukhemmet handlar om hur han är totalt oemotståndlig för alla unga tjejer som kommer i hans väg. Hans fetisch för deras långa hår. Hur han väcker deras åtrå trots sin höga ålder, talsvårigheterna och sin celebral pares. Hur han sedan mördar dem efter samlag.

Till en början var det de grova sexscenerna som plågade mig. Därefter min egen reaktion. Särskilt efter att C.G berättade om hur amerikaner brukar drabbas av moralpanik under filmvisningens gång. Jag vill inte vara en av dem. Men jag kan inte riktigt låta bli. 

Även om filmen äcklar mig en aning kan jag inte förneka att den är viktig p.g.a den kommunikativa sidan. Att filmen ger S.C.S, som i den närmaste saknar förmågan att föra en konversation, en röst. Att S.C.S tar kontrollen över sin kropp. Övervinner sin sjukdom för att förverkliga sina fantasier (dem får man tycka vad man vill om). Men kanske framförallt visar filmen på att personer med celebral pares kan vara precis lika onda som andra. Att bilden av personer mer c.p är allt för förenklad och att de är värda att ta på lika stort allvar även om de, som S.C.S, inom vården ibland felaktigt klassas som mentalt efterblivna. 

Hur som helst, en eloge till C.G som finansierat filmen med hollywoodpengar. Länge leve berättandet!